Batyskaf


Batyskaf är en tidig undervattensmaskin uppfunnen år 1938 av Auguste Piccard. Batyskafen är byggd för att klara av det enorma trycket på stora djup. Batyskafen Trieste var den första farkost att nå botten av Marianergraven 1960. Farkostens mekanism påminner om en luftballongs, den saknar framdrivningsmaskineri och klarar av att dyka till betydligt större djup än ubåtar. Batyskafen fungerar i princip som en varmluftsballong. Batyskafen kan bara göra ett dyk och en uppstigning, därefter måste den laddas om med ballast och fotogen.

Auguste Piccard konstruerade namnet batyskaf av de gammalgrekiska orden βαθύς bathys ("djup") och σκάφη skaphē ("skepp").

Funktion


För att dyka fyller batyskafen lufttankarna med havsvatten. Till skillnad från ubåtar kan batyskafen inte blåsa tankarna med komprimerad luft för uppstigning då det inte är praktiskt möjligt att bygga en tank med komprimerad luft som har större tryck än det omgivande vattnet på djup av ett par tusen meter. Istället har farkosten med sig ballast i form av järnkulor som släpps varefter farkosten stiger. Om något skulle gå fel och fartyget blir strömlöst släpps ballasten automatiskt. Järnkulor används som barlast i stället för blykulor för att elektromagneter runt utloppsöppningarna gör att järnkulorna genom magnetfältet bildar en propp som stoppar utflödet tills att strömmen bryts.

För att reglera nedstigningshastigheten finns stora tankar fyllda med fotogen. Detta har fördelen att fotogen inte kan komprimeras och tankarna därför inte behöver byggas för att stå emot det omgivande vattnets tryck då oförändrat tryck råder inne i tanken. Fotogen har lägre densitet än vatten och ger alltså positiv flytkraft till farkosten. Önskar man dyka snabbare släpper man ut lite fotogen och ersätter med havsvatten och minskar på så vis fartygets positiva flytkraft.

Trieste


Den mest kända batyskafen var Trieste, vilken var den tredje batyskaf som Piccard byggde. Den första fick namnet FNRS2 efter den belgiska organisationen Fonds National de la Recherche Scientifique, (Picards ballong hade namnet FNRS). Den andra, FNRS3, byggdes i samarbete med Frankrikes flotta och gavs bättre sjövärdighet. På grund av samarbetssvårigheter med fransmännen hoppade Picard av projektet och byggde med ekonomisk hjälp från USA den tredje, Trieste. Trieste köptes av amerikanska flottan 1957. 1960 dök Trieste ned till den djupaste punkten på jorden, Challengerdjupet i Marianergraven, 10 911 meter under havsytan. Några år efter rekorddykningen moderniserades Trieste och fick namnet Trieste II. Den deltog i många forskningsprojekt och tjänstgjorde även i den amerikanska flottan. Till slut hamnade den på amerikanska flottans museum i Keyport, Washington.

Se även











Kategorier: Ubåtar | Undervattensfarkoster | Marinstubbar




Information från: 14.11.2020 12:02:39 CET

Källa: Wikipedia (Författarna [Historik])    Licens: CC-by-sa-3.0

Förändringar: Alla bilder och de flesta designelement som är relaterade till dessa togs bort. Vissa ikoner ersattes av FontAwesome-Icons. Vissa mallar togs bort (som "artikeln behöver utvidgas) eller tilldelades (som" hatnotes "). CSS-klasser togs bort eller harmoniserades.
Wikipedia-specifika länkar som inte leder till en artikel eller kategori (som "Rödlänkar", "länkar till redigeringssidan", "länkar till portaler") togs bort. Varje extern länk har en extra FontAwesome-ikon. Förutom några små förändringar av design, media-container, kartor, navigationsboxar, talade versioner och Geo-mikroformat togs bort.

Angelägen: Eftersom det givna innehållet automatiskt tas från Wikipedia vid den angivna tidpunkten, och var en manuell verifiering inte möjlig. Därför garanterar inte LinkFang.org riktigheten och verkligheten hos det förvärvade innehållet. Om det finns en information som är fel just nu eller har en felaktig visning, var du välkommen att kontakta oss: e-post.
Se även: Redaktionsrutan & Integritetspolicy.